Quo vadis, feminismen? Vart går vi?

10.09.2018 kl. 11:46
Feminismen måste fortsatta vara en rörelse, inte en trend, säger Sandra Ahtola.

Sandra Ahtola, politiskt sakkunnig i jämställdhetsfrågor på Kvinnoföbundet, deltog i Agora Feminist Summer Camp, arrangerad av European Women's Lobby, i Bryssel i början av september 2018

Quo vadis, feminismen? Vart går vi?

Efter att ha fått tillbringa fem (!) dagar tillsammans med 40 andra feminister inom ramarna för ett intensivt och diskussionsbetonat program är tankarna många, långa och ihoptrasslade. Jag är trött, glad, vemodig och ofantligt inspirerad. Det är mycket jag tar med mig hem, inte minst i form av insikter och nya kontakter från hela den europeiska kontinenten. Att hitta ett svar på evenemangets ledande fråga ”How can we foster a stronger and truly inclusive feminist leadership to ensure we work in solidarity to shift mindsets and tranform power?” kan göra den mest enträgna feministen utmattad, gissar jag.

Feminismen har för mig länge varit, och fortsätter vara, en ovärderlig inkörsport till förståelsen av (o)jämställdhet och världen som någonting komplext. Jämställdhetsfrågor tangerar så gott som alla områden i samhället, på sätt eller annat. Alla berörs och därför måste alla vara med.

Men alla berörs inte på samma sätt. Gruppen kvinnor, till exempel, är inte homogen, och vi behöver förstå att olika faktorer resulterar i olika former av diskriminering. En kvinna med funktionshinder stöter förmodligen på andra och fler utmaningar än en kvinna som inte är funktionshindrad. Samma logik gäller för en kvinna med annan hudfärg än vit liksom för en kvinna som tillhör en sexuell minoritet. Och så vidare.

Kan vi ha bredd och spets samtidigt? Kan vi både vidga och avgränsa? Ja, det kan vi. Vi behöver djup förståelse av enskilda fenomen och samtidigt förstå den helhet de är en del av. Därför tror jag vi behöver se på könsdiskriminering ur ett intersektionellt perspektiv, se hur olika diskrimineringsstrukturer korsar varandra. För så ser vi minoriteter bland minoriteter. Så kartlägger vi den komplexa helhet av problem som finns i vårt samhälle, så hittar vi hållbara lösningar. Så är vi inkluderande. Om vi inte försöker förstå de olika erfarenheter vi har av att leva som kvinnor i den här världen tror jag vi även har svårt att känna feministisk solidaritet gentemot varandra.

Varje generation präglas av sin tid. Ingen kan veta hur det är att leva i en viss tid i en viss ålder om en inte själv erfarit det. Därför är varje individs erfarenhet betydelsefull och därför kan vi alla lära av varandra. Jag hoppas att feminister världen över jobbar tillsammans över generationsgränser. Vi har så många att tacka för spåren som dragits upp före oss - vi får inte falla in i en historieglömska. Likaledes behöver vi förstå att världen går framåt och att nya generationer har en annan verklighet att förhålla sig till än den som tidigare varit.

Varje tid är med andra ord beroende av sin tids feminism. Feminismen behöver alltid fortsätta utvecklas. Den behöver fortsätta inkludera, inspirera, granska sig själv kritiskt, kritisera, och omfamna en mångfald av synsätt och erfarenheter. Feminismen behöver vara evigt solidarisk - sist och slutligen står vi feminister enade under ett och samma paraply. Vi vill ju alla se lika rättigheter och möjligheter för människor oberoende av kön. För oss alla är feminism något som ger frihet. Framför allt måste feminismen fortsätta vara en rörelse, inte en trend.

Avslutningsvis vill jag fråga om vi kan skapa ett samhälle där inte bara allas röster blir hörda, utan där vi alla även kommer ihåg att ta ett steg tillbaka och vara närvarande lyssnare? Kunde det vara detta som är ett feministiskt ledarskap? Jag önskar ett samhälle fritt från alla former av våld och aggression. Det gäller även det språkliga. Så tror jag vi får ”safe spaces”, trygga vistelserum. Så tror jag hela världen kan bli ett.

P.S. Feminismen behöver vara många saker, till exempel mer konkret än denna text. Feminismen behöver, enligt mig, även inkludera män och vidkänna könsmångfald överlag. Och mycket mer. Men en feministisk text, en handling, ett evenemang, ett ställningstagande behöver inte varje gång innehålla allt. Som sagt, bredd och spets. Utvidgning och avgränsning.