Med den nya jourförordningen som också inbegriper förlossningarna på jourtid säger man från social- och hälsovårdsministeriet att man strävar efter att garantera befolkningen så jämlika, kvalitativa och säkra jourtjänster som möjligt i hela landet. Och det stämmer säkert för de som hinner till sjukhusen. År 2012 var det 63 mammor som inte hann till sjukhuset medan siffran 20 år tidigare var 36.
Jourförordningen har uppdaterats så att bara de förlossningssjukhus som har fler än 1000 förlossningar nu ska få fortsätta sin verksamhet. När ärendet behandlades i regeringens finansutskott lämnade SFP avvikande åsikt i protokollet. Jag är glad för det, glad för att vi inte stöder centraliseringen av förlossningssjukhus.
Om man följer förordningen till punkt och pricka måste Borgå sjukhus stänga sin förlossningsavdelning tillsammans med flera andra. Är detta klokt? Sjukhuset i Borgå uppfyller alla krav förutom antalet förlossningar som är knappa 900 per år.
Nu ser det ändå ut som om förlossningarna i Borgå får fortsätta två år till eftersom Kvinnokliniken renoveras och de 4000 förlossningar som Kvinnokliniken haft hand om då måste skötas vid andra sjukhus. Men hur går det sen?
Ska förlossningarna på vägarna ännu öka?
Man säger från ministeriet att man strävar efter att minska förlossningarna på vägarna genom samarbete mellan mödrapoliklinikerna och rådgivningarna. Detta samarbete lyfte vi upp innan jourförordningen undertecknades och flera mindre sjukhus tvingades eller tvingas stänga. På mödrapoliklinikerna och rådgivningarna finns kompetens på området. De kan avgöra om mödrarna behöver söka sig till ett större sjukhus för att föda, därför ville vi ha kvar de mindre. Då ansågs inte detta samarbete vara tillräckligt för att få behålla de mindre sjukhusen. NU lyfter man upp detta.
Men en sak glömmer man och det är att det är svårt att förutsäga hur snabbt en förlossning sker.
Barnen föds dessutom inte jämt över året utan det finns och har alltid funnits toppar. Hur ska man hantera detta? Räcker bäddplatserna till?
Och hur kan man mäta t.ex. den positiva effekt som ett mindre BB med bekant personal, har på förlossningsrädslor, jämfört med ett stort BB, där man kanske förväntas föda enligt löpande band principen? Vi kvinnor villl inte bara vara ett nummer. Vi vill inte föda enligt löpande band principen, där vi kommer in och föder och sen strax åker hem.
Hur ska sjukvårdspersonalen på ett dygn hinna stöda och hjälpa mammorna i deras nya roll, bl.a. med att komma igång med amningen?
Hur duktiga barnmorskor och vårdpersonal vi än har så räcker inte deras tid till allt på de stora sjukhusen. Detta har vi exempel på från Sverige, där barnmorskorna börjat protestera. T.ex. i Stockholm har klinikerna ibland så fullt att mammorna inte får föda i Stockholm. Vilken stress för mammorna! Den vägen vill vi inte gå i Finland. Vi vill inte åka ambulansrally mellan sjukhus ovetande om var vi får föda.
Även i vårdreformen som nu planeras ser det ut som om närservicen kommer att försämras, vilket också direkt påverkar familjerna. Ska man med barnen till läkare, hälsovårdare eller tandläkare vill man helst inte ta halva dagen ledigt.
Vi tycker nu att det borde göras könskonsekvensbedömningar i samband med förändringarna som planeras. Bedömningarna borde också göras ifråga om inbesparingarna. Hur påverkar dessa förändringar män och kvinnor?
En könskonsekvensbedömning borde man också ha gjort innan pensionsreformen stod klar. I reformen är kvinnorna förlorare, speciellt kvinnor som är högutbildade och kvinnor som varit moderskapslediga.
Carola Sundqvist
Ordförande, Svenska Kvinnoförbundet
