Bild på Lovisa Östman, medlem i Svenska Kvinnoförbundets internationella utskott

Lovisa Östman: Männen med!

19.11.2023 kl. 07:31
Mansdagen har potential att erbjuda en lämplig medelväg. Denna dag kan vi fira männen — framför allt de manliga förebilder som bidrar till ett mer rättvist och jämställt samhälle — men samtidigt också uppmärksamma sådana jämställdhetsproblem som ofta drabbar just män. 

Julen närmar sig och skyltfönstren fylls av säsongens allehanda godsaker och dekorationer. I traditionsenlig stil pryder glitter, ljus samt färggranna paket butikshyllorna. Men ett föremål sticker klart ut ut mängden. Mitt i överflödet av julgodis hittar jag en adventskalender som varken är klassiskt barnvänlig med skrikiga färger och gulliga tomtar eller minimalistiskt elegant för att locka en mer mogen konsument som åldern till trots vill unna sig lite glädje i den annars kanske ganska mörka vardagen. Nej, denna kalender är omöjlig att missa just därför att den skiljer sig så radikalt från de andra. Den är praktiskt taget helt svart, bortsett från några små detaljer som verkar föreställa verktyg och en metalliskt glansig text som storstilat förklarar att denna kalender är för MÄN.

Om det har gått någon förbi firar vi alltså idag, den 19 november, den internationella mansdagen. Dagen infördes relativt nyligen i den finländska allmanackan och är ännu ganska främmande för gemene man (och kvinna). Även om det kan tyckas att denna temadag infaller lite olägligt eftersom den hamnar i skuggan av två mer etablerade märkesdagar, så är kanske tidpunkten inte alls så snöplig. Mansdagen föregås av farsdagen som för många är en viktig festdag som firas i glädjens och kärlekens tecken. Veckan därefter uppmärksammas den internationella dagen mot våld mot kvinnor, som trots dess kännspaka lysande orangea färg förknippas med en mollartad och ganska dyster kampanj.

Mansdagen har potential att erbjuda en lämplig medelväg. Denna dag kan vi fira männen — framför allt de manliga förebilder som bidrar till ett mer rättvist och jämställt samhälle — men samtidigt också uppmärksamma sådana jämställdhetsproblem som ofta drabbar just män. 

Varför då den triviala inledningen? Varför uppmärksamma adventskalenderar och julpynt just en dag som denna? Inte för att jag blir provocerad av marknadsföringen, nej, men däremot eftertänksam. Kalendern verkar inte särskilja sig från de andra askarna på något märkvärt sätt. Liksom de andra har den 24 luckor som enligt innehållsförteckningen döljer choklad och andra sötsaker – visserligen med smaker som tilltalar vuxna, och i synnerhet traditionellt sett manliga smaklökar, såsom whiskey. Då jag senare googlar ser jag att man i marknadsföringstexten förtydligar att kvinnor givetvis också får ta del av glädjen och smaka på godsakerna.

Hur har man då tänkt då man har utvecklat marknadsföringen av produkten? Den bygger så tydligt på en kliché – hårda och mörka paket för pojkar och mjukt och rosa för flickor. Män är ju skenbart hårda på ytan, men döljer ett mjukt och ”sött” inre, eller hur var det nu igen? Jag frågar mig vem som köper denna kalender. Är det verkligen nödvändigt att marknadsföra kalendern till män för att män ska köpa den, eller för att andra (kvinnor) ska våga ge bort den som en gåva till en manlig familjemedlem eller bekantskap? Om man inte vill att chokladen ska ha ett gulligt/flickaktigt/barnsligt/tramsigt omslag som är oförenligt med ens egen stil eller könsidentitet, kan man ju alltid köpa den normala förpackningen (som troligen dessutom är billigare).

Marknadsföringen ifråga känns förlegad och malplacerad anno 2023. Diskussionen om könsstereotypier är inte ny (Svenska Kvinnoförbundet tog t.ex. ifjol ställning till sedlighetssårande marknadsföring), men det känns som att diskussionen ofta återkommer kring jul då leksakskataloger och julklappar till barn debatteras. Kanske beror det på att julen, liksom könsroller, är så förknippad med traditioner.

Trots att den avvikande adventskalendern förmedlar en viss mansbild, sprider denna klichéaktiga adventskalender knappast den mesta problematiska av stereotypier, men faktum kvarstår. Många också till synes ofarliga stereotypier kan vara skadliga. Det är naturligt att kvinnor och män är olika i vissa avseenden, men det är inte hälsosamt att upprätthålla könsroller eller -förväntningar som saknar belägg. Vissa könsstereotypier kan rentav vara kvinnofientliga och många av dessa kan också medföra negativa följder för pojkar och män.

I år är temat för den internationella mansdagen ”zero male suicide” (noll manliga självmord). Männens andel av självmorden i Finland är nästan 75 procent. Otaliga orsaker döljer sig självfallet bakom denna statistik, men en ohälsosam och begränsande maskulinitet som inte tillåter svaghet är en bidragande faktor.

Det är välbekant att den förväntade livslängden är kortare för män än kvinnor. Det är inte enbart psykisk ohälsa i form av självmord som ofta drabbar män, utan också alkoholism och andra missbruk. Därtill riktas fysiskt våld i högre grad mot män med högriskbeteende. Pojkar och mäns utbildningsnivå är ett annat allvarligt jämställdhetsproblem som borde uppmärksammas i större utsträckning. Pojkar hamnar oftare på efterkälken i skolvärlden och andelen skolavhoppare är större bland pojkar än flickor, vilket kan bidra till en betydande risk för marginalisering.

Pojkar och män har alltså all anledning att engagera sig i jämställdhetsarbetet. Trots detta visar statistik att ytterst få manliga väljare prioriterar jämställdhets- och människorättsfrågor då de fattar politiska beslut och går och röstar. En personlig iakttagelse från universitetstiden påvisar samma mönster. Antalet manliga studiekamrater som valde kurser där mänskliga rättigheter diskuterades var lågt och männen som sökte praktikplats vid människorättsinstitutioner var marginellt. Och då jämställdhetsevenemang ordnades kunde man för det mesta hitta högst en handfull manliga deltagare i publiken. Detta är ett fenomen som borde väcka mer oro och debatt.

Pojkars och mäns (o)intresse för jämställdhetsfrågor har visserligen fått mera synlighet de senaste åren. UN Women lanserade för ett tag sen kampanjen ”HeforShe” och i somras antog Europarådet riktlinjer för att stärka pojkars och mäns roll i jämställdhetsarbetet. Dessa riktlinjer — som tangerar flera av de ämnen som lyftes upp i Svenska Kvinnoförbundets resolution under årsmötet i våras — strävar till att främja strategier som uppmanar pojkar och män att bidra till ett mer jämställt samhälle. 

I riktlinjerna lyfter man framför allt upp de sociala and ekonomiska kostnaderna som förorsakas av skadlig maskulinitet. Dessutom fästs särskild uppmärksamhet vid våld mot kvinnor och männens roll i vårdarbetet. Myndigheterna uppmanas bl.a. att vidta åtgärder för att mäta värdet av obetalt vårdarbete både för nationalekonomin och samhällets generella välfärd och därigenom öka uppskattningen för vårdarbetet, förbättra vårdpersonalens arbetsförhållanden och uppmuntra fler män att välja en karriär inom vårdbranschen. Riktlinjerna betonar även undervisningens betydelse för att åstadkomma en hållbar förändring. Fostran måste från barnsben grunda sig på en grundläggande respekt och empati för andra samt en positiv och icke-våldsam maskulinitet.

Tidigare i höst ordnades FN:s stora toppmöte för att uppmärksamma att man nu endast har halva tiden kvar för att förverkliga Agenda 2030 och uppnå de globala hållbarhetsmålen som man enades om 2015. Ett av de sjutton målen (SDG 5) gäller just jämställdhet. Utvärderingsrapporten som publicerades i samband med toppmötet visar att man har hamnat på efterkälken och att man med den nuvarande takten inte ens är nära att uppnå målen.

Just idag är det därför lämpligt att påminna oss själva om devisen för Agenda 2030: ingen ska lämnas utanför. Alla behövs i jämställdhetsarbetet. De globala hållbarhetsmålen kan inte uppnås om halva mänskligheten exkluderas. Pojkar och män är oerhört viktiga allierade i kampen för jämställdhet och deras engagemang gynnar hela samhället. Personliga manliga förebilder är oerhört viktiga i vardagen, och många av dem firades under farsdagen förra helgen. Därför tänker jag att vi idag istället kan uppmana manliga politiker och andra synliga samhällsaktörer att aktivt ta ställning och engagera sig i jämställdhetsarbetet.

Me too -rörelsens tillkomst var en avgörande vändpunkt i feministisk historia. Att använda hashtaggen ”me too” är både att påtala missförhållanden som man upplevt och att ta ställning för jämställdhet. Idag kanske ”jag med” kan översättas i termer av ”männen med”. Män drabbas också av jämställdhetsproblem och kan, får och ska synliggöra dessa — utan att för den delen förminska eller förneka de orättvisor som kvinnor utsätts för. Män bör på samma sätt som kvinnor också bekänna färg. Välkom(män) med!


Lovisa Östman
Internationella utskottet

Lovisa Östman